torsdag 13 december 2012

Sanning och konsekvens





Hört talas om någon som har fem kök?

Nä, tänkte väl det.

Då får detta bli första gången. Ty hur bisarrt det än kan te sig är det alldeles sant: Det som en gång var ett vardagsrum utgör numer förvaring av diverse köksutensilier, porslin och glas. Den redan trånga  hallentrén har fått påfyllnad av en imposant kyl och frys. En hörna i nedre hallen, under en trappa, är vikt för s k tillagning av mat och i tvättstugan blandas rengöring av kläder och handdukar med disk och torkning efter lunch och middag. Praktiskt, eller hur?

Men det femte då, undrar ni?

Jo, där pågår stundtals högljudda aktiviteter som inte har så värst mycket gemensamt med vad som normalt förknippas med ett kök. Och som ni säkert förstått ( eller?)  är denna lokal själva boven i mitt splittrade hemliv.

Efter nära ett års finstilt tjatande om att det tjugo år gamla köket nog behöver en rejäl make- over är det dock bara att gilla läget. Flyta med. Tugga i sig ( just det, vad fasen äter man med en kokplatta och en mikro i kombination med en närmast manisk avsky för färdiglagad E-nummerspäckad industrisörja som barlast?).

För en gångs skull tänker jag däremot inte falla in i kören av "Ja, det vet man ju hur det är med hantverkare!"
Här är det rediga pojkar som punktligt dyker upp klockan sju på morgonen, beväpnade med cirkelsåg, hammare, kofot, skruvdragare och verktygsväskor med annan nödvändig rekvisita och teknik. Som snällt tar av och på sig ytterskorna varje gång det ska kånkas något gipsschabrak in i huset eller ska bäras ut några av de solkiga resterna av en  förgången tid - ni anar inte vad som kan dölja sig under en gammal läckande kyl eller bakom en väl använd spis. (Det är bara att blunda och skämmas.)  Dessutom arbetar de utan avbrott för tretimmarsluncher, "jo- jag -var -tvungen -att -hämta -lite -mer -verktyg -på -vägen". Liksom.

Det gör det i alla fall en aning lättare att stå ut med en sågklingas hjärskärande skri när den pressas genom hårt trä - garanterat den mest effektiva väckarklockan i världen. Och ibland är det riktigt mysigt att inta sin frugala frukost bland pappershögarna i arbetsrummet till det rytmiska dunket av ny läkt som spikas upp
i det blivande kökstaket. Eller eftermiddagskaffet, med det enda juliga huset förmår detta år, förnedrande köpepepparkakor - till den syrliga doften av Stockholmsvitt.

Klagar? Jag? Snart kommer ju elektrikern och det skall varda ljus för skumma ögon. Sen landar förhoppningsvis de nya snickerierna. Och  de nya vitvarorna. Och kaklet. Och  sen......

Tills dess vankar jag fram och tillbaka i mitt Pompeji av kartonger, täckplast och sågdamm och gör det enda rätta: sublimerar. Nä, det var kanske att ta i när det gäller ett så här materialistikt projekt.

 Men drömma om doften av en försenad ört- och brödfylld kalkon i den inbyggda ugnen någon gång i januari kan jag väl få göra. Eller?