onsdag 28 mars 2012

På banan- eller inte?

Cykeln är en av det urbana livets viktigaste nycklar till bättre miljö, bättre framkomlighet och bättre hälsa.
Alltså cyklar vi. Eller hur?
Men om man nu inte tycker att det är så kul att vingla fram på den vanliga tvåhjulingen,  på grund av balanssvårigheter eller andra naturliga tillkortakommanden som till exempel stigande ålder, men ändå till vill fortsätta att cykla, vad gör man då? Ja, man kan ju kanske införskaffa ovanstående förvuxna stadiga trehjuling, lätt att kliva av och på och med  plats för ICA-kassen och påsarna från apoteket där bak.

 Eller snarare, man BÖR nog införskaffa den om man inte vill bidra till att Stockholm inom en nära framtid  klappar ihop i en trafikinfarkt enligt trafikforskarnas rådande scenario. Varken kringfartsleder, höjda trängselavgifter och dyrare parkering räcker för att få stopp på den ohejdade bilismen. Förutom att resa kollektivt ska vi således cykla, cykla cykla.

Om detta har vi matats med i stort uppslagna  artiklar och speciellt  nu på senare tid, då redaktionerna gör den vanliga kopplingen vår = cykel. Senaste tillskottet var nyligen en 12-sidig annonsbilaga från Naturskyddsföreningen där en värdig representant för det ansvarstagande cyklande folket berättar hur "underbart det är att uppleva årstidsväxlingarna i Stockholm" när hon varje dag tar cykeln från sin bostad på Södermalm till arbetsplatsen på Gärdet.

Men inte bara det: Hon gör det av idealistiska skäl, säger hon och ler stort under sin keps." Det är inte hållbart att fortsätta leva som vi gör nu med våra transportmönster..."

Våra transportmönster? I verklighetens Stockholm bor de flesta inte priviligerat inom tullarna utan är utkastade långt ute i spenaten. Jobben finns ofta  på andra sidan stan. Bussar och tunnelbanor är överbefolkade och tvärförbindelserna på sina håll urusla.

Det kan man lösa politiskt, invänder vän av ordning. Okej,  men som alla vet är infrastrukturinsatser både kostsamma och tar tid att genomföra, inte minst alla förarbeten som t ex miljöprövningar (sic!) Och tillåt mig tvivla på att den som bor ute på Värmdö eller motsvarande antal mil från sin arbetplats i stan väljer cykeln i första hand, hur många cykelbanor man än bygger.

Och så har vi det här med vädret. För att underlätta för att alla ska ta cykeln även under de 5 månader vi har vinter borde väl också samtliga cykelvägar/banor antingen byggas in i värmande tunnlar eller åtminstone utrustas med underliggande värmeslingor. Skulle inte förvåna mig om det blir nästa krav från cykelfolket.

Ytterligare en aspekt är många cyklisters trafikmoral. Eller snarare avsaknad av sådan. Mellan den sorglöst trampande strömmen av 30-40-åriga  innerstadsboende kulturskribenter i cheapmonday-jeans,   IT-konsulter i svart Bosskavaj och backslic á la cycle-chic rörelsen och en och annan hjälmförsedd byråkrat med byxclips, pågår ett ständigt rallycross av testosteronstinna yngre män iförda austronautliknande munderingar på specialutrustade vehicler.
Stannar de någon gång för rött så knuffar de sig alltid fram till pool position.

Inte undra på att många, inkluderad undertecknad,  icke lika dödsföraktande medborgare, inte vågar ge sig ut på cykel i trafiken. Inte ens med stödhjul.

 Dessutom vore det direkt pinsamt att veva runt på en trehjuling som vuxen, såvida man inte är handikappad enligt en mig viss närstående kommentator."Har man en gång lärt sig cykla, så cyklar man på två hjul tills man faller omkull". Jaha.

Så det blir nog ingen trehjuling- och inget cyklande, hur politiskt inkorrekt det än må vara.
Och föresten är cykeln ganska dyr.
.







.

onsdag 21 mars 2012

Betydelsen av ett x


I vinter har jag för första gången haft påhälsning vid fågelmatningen av denna  lilla sötnos. Varför han blev kvar i kalla Norden och inte stack iväg med kompisarna till England kan kanske ha att göra med att vintern var kort och inte lika påfrestande som förra året. 
Han renderade dock inget kryss, eftersom det redan sitter sedan flera år tillbaka, Det gjorde däremot svartmesen och nu är jag uppe i 105. Inte så illa för en vardagsskådare, men tyvärr långt i från den magiska 300-gränsen. 
Och så länge jag inte kommer mig för att uppsöka fågelfantasternas favorittillhåll lär kryssandet framgent gå trögt. Det mesta är avbetat i den trakt där jag brukar spana. "Nu fattas bara gluttsnäppan" brukar maken med illa dold ironi kommentera min faibless för att skåda pippi.
Det är däremot intet mot de häcklande kommentarer, utdelade med en blandning av frustande skratt och himlande med ögonen som en likasinnad kamrat får stå ut med när hon tar fram handkikaren. Brutal humor kallas det visst.  
Men han kommer aldrig att vinna matchen. Tvärtom sporrar det min kamrat att bli ännu mer dedicerad och att fara hit och dit för att bredda sitt kunnande. Redan nu är hon involverad i fågelmärkning och djupt engagerad i internationella nätverk för att rädda utrotningshotande fågelarter. Alltså långt över min amatörnivå. 
Men oaktat detta:  Att kika på fåglar, denna skapelsens krona som orättvist förlänats med förmågan att kunna flyga, är inte mer befängt än att skåda svettiga ishockeyspelare som slåss på isen, eller animerade figurer som skjuter ned varandra i dessa otaliga dataspel. Dessutom är det  både ett generations- och genusöverskridande intresse. 
Men det är klart, fortfarande är merparten av de verkliga nördarna i ornitologvärlden män. Som inom en kvart efter ett larm om upptäckten av ett sällsynt ännu okryssat bevingat species utan tvekan kastar sig in i bilen och  sträckkör genom halva Sverige. Värstingen har just nu 450 kryss sedan han blev först med att x.a en bruntrast, med ett koppel av konkurrenter i bakhasorna  på 449.
Ibland undrar man om det handlar mer om tävling än en naturupplevelse... 
Nä, då tar jag det lite lugnare och gläds tills vidare åt nybörjarkryssen blåmesar, talgoxar, pilfinkar och grönfinkar utanför köksfönstret - och den lilla ensamma rödhakens sturska struttande bland nedfallna frön på marken.
Eller varför inte ge sig ner till vattnet för att mata  gräsänderna och sothönorna? För det är väl  sånt vi seniorer  förväntas hålla på med. Enligt vissa yngre herrar.



onsdag 14 mars 2012

När man är en glad pensionär




The Golden Years.

Ni har säkert hört uttrycket. Och jag gissar att de flesta förknippar det med  tillvaron från 60+ och framåt, då man utan större förpliktelser och utan dåligt samvete kan låta sig försörjas av den ännu hårt arbetande delen av befolkningen.


Själv associerar jag till en låt av David Bowie, som antagligen har att göra med att jag gärna förtränger det faktum att jag numera tillhör gänget i de gyllene åren. 


Och eftersom jag som gammal journalist gärna letar efter konspirationer blir min nästa tanke: Kan denna slogan vara en eufemism som någon s k expert på positivt tänkande lyckats kränga ut i en bästsäljande handbok om " så gör du för att slippa tänka på döden"?

Eller är uttrycket skapat av lobbygrupper för konsumtionsindustrin som vill få oss att spendera våra sista slantar på "allt som gör livet glatt"?

Eller är det månne försäkringsbolagen som vill spruta lite rosa dimridåer över hur lite det blev i pensionskuvertet när alla avgifter är avräknade?

Men okej, nu ska jag ska inte vara sån. Det kan trots allt ligga något i den glänsande beskrivningen, förutsatt det mest fundamentala, hälsan.

Den växande skara veteraner som ingår i mitt kontaktnät verkar i alla fall vara tillfreds med sakernas tillstånd, (även om en del fuskar och kliver på jobbtåget kortare sträckor då och då). Och det som nästan alla upplever som just guld är att fritt få disponera sina dagar (nåja, barnbarnen ska ju ha sin beskärda del).

Sen beror det ju lite på varierande ekonomiska resurser vilka prioriteringar man kan kosta på sig. Men eftersom många av oss 40-talister haft turen att att växa upp i en tid med gott om jobb och delvis har fötterna kvar i det gamla ATP-systemet går det knappast någon nöd på fläskberget.

Samtidigt bär vi med oss en reminiscens från tidigare generationers stränga moral, personifierade i Lyckoslantens sedelärande serie om den dygdiga Spara och hennes karaktärslösa syster Slösa.

Alltså kommer vi ibland i beråd. Ska jag verkligen bränna mina pengar på världsliga ting som fiskmassage av fötterna, en IPad, koftan från Saint James, lunch på Monrads och/eller tvål från Molton Brown och riskera att som Slösa få tandvärk, reumatism, bli skallig och inga julklappar av tomten?

Ja, det ska jag. För i nedanstående situation vill jag inte hamna.

Du människa som duktigt spar
av livets överflöd
får ganska mycket roligt kvar
den dag när du är död
(Mats Holmberg)




onsdag 7 mars 2012

Grått är flott


Vilken härlig metafor!: "När skådisarna tittar ut över salongen bakom ridån ser de tusen små gråa huvuden. Bomullsfältet är här igen!"

Det är den kära gamla (nåja) kollegan K som gör denna träffande liknelse. K tillhör nämligen  bomullsvipporna, dvs de som brukar kallas kulturtanter. De som konsumerar teater, konserter, konstutställningar, filmer och böcker med samma glupande aptit som en äkta gourmand.

Märkligt nog vilar ett litet löjets skimmer över dessa trogna bärare av ett levande kulturliv. How come?

Kan det ha att göra med att kultursidorna i media befolkas av en självspeglande manlig elit och/eller yngre genusfixerade kvinnor vars politiska uppsåt inte alltid rimmar med bomullsfältets?

Nej, så svartvitt är det inte, även om ett uns av grå sanning skymtar i marginalen. Seniorer, och främst då på spinnsidan, anses ju allmänt ha relativt en  försumbar röst i samhällsdebatten och blir därmed betraktade med ironiska glasögon av de som i kraft av sin ålder (sic!) vet bäst.

Men eftersom dessa dedicerade damer i sina bästa är är utrustade med en genom erfarenhet milt överseende attityd, parad med en portion humor tror jag inte att de bryr sig. Dessutom har de ett socialt omväxlande liv med många intryck, vilket ju är bra för hälsan.

Själv önskar jag ibland att jag kunde vara lika aktiv som kulturtanterna. Men när lättjan sätter in sin stöt står jag inte emot. Att avbryta en härlig kaffestund i vårsolen för en konstutställning inomhus eller att sätta sig på tåget eller bussen en iskall  kväll när det vankas brittisk teveserie i soffan - då blir protesterna inombords alltför högljudda.

Men  att undvika stress är ju en annan hälsofaktor. Tillika att idka kultur i en annan av ordets synonymer.

Och föresten så har jag inte rätt hårfärg för att smälta in i bomullsfältet.

torsdag 1 mars 2012

På längden och tvären




Om någon skulle fråga mig om jag har någon idol , ett ord som egentligen hör hemma i en barnslig värld utanför vår, skulle jag möjligen svara: HCN.

Nej, det är inte en artist i vanlig mening. Denne man, för det är ett hankön, varken sjunger, spelar, målar eller skriver (nåja,tre böcker han han släppt). I viss mån skulle man snarare kunna kalla honom skulptör.

Har det möjligen gått upp ett ljus? Om inte, kolla bilden ovan. Det är typ ett sådant han arbetar med. Och när övriga nycklar är på plats går larmet bland oss fans, precis som ornitologerna brukar anropa varandra då det vankas ett nytt kryss(sic!)

Nu kan jag väl inte vara tydligare. Okej, en ledtråd till:  Något som har att göra med VR och LR.
Jag visste väl att ni skulle klura ut det! De flesta av er seniorer och andra med gott om tid är ju inte helt ordblinda. Märkligt vore det väl annars, med tanke på hur många i vår generation som motionerar  sina hjärnor på detta sätt.

HCN tillhör således toppskiktet i denna sportgren. Han är svår, ibland outgrundlig, har en faibless för gamla ord men får oss att känna oss oerhört intelligenta när gåtorna är lösta, respektive som jubelidioter.

Men det finns fler favoriter. Och hatobjekt. Om detta vittnas dagligen på det nätforum som förenar många av oss entusiaster. Ibland kokar känslorna över och då uppstår animerade diskussioner, men för det mesta präglas samvaron av tacksamhet och en  väluppfostrat artig ton.

Och medan ni funderar på några exempel  på nyttig excersis för minnet så vidarebefordrar jag nedanstående  länk, där man gratis, utan att köpa tidningen eller betala en årsavgift, kan plocka ut de bästa korsorden ur DN och SvD.

Tar sig inte vidare utan ledarhjälp.
Däng från ett statligt verk.
Dojans.
Akterarbete. 
Funtrit.
Kan ses i spegelskrift.


http://www.habokommun.se/sv/Fritid--kultur/Habo-bibliotek/Library-Press-Display/