Tofsspotting

En halvtimmes promenad tre gånger i veckan halverar risken att drabbas av alzheimers, säger vetenskapen.
Men om man går 1 timme, försvinner risken helt och hållet då? Och utökar man antalet dagar till det dubbla, hur påverkar det  knoppen?
Ja, såna där funderingar dyker upp under de motionsvandringar som vi seniorer kan unna oss så fort vädret tillåter. För när vi är i farten är det inget stilla strosande som kännetecknar de småbarnsfamiljer med barnvagnar som gör oss sällskap under helgerna. Här gås det med raska steg i kängor med dubbar eller anatomiska walkinghoes, beroende på underlag och årstid, utan  snack om jobbet, dagis eller annan adiafora som vi tack och lov lämnat bakom oss.
Över huvudtaget håller vi igen på onödigt prat. Utsikten har vi sett förr eftersom promenerandet tenderar att gå i samma slingor - praktiskt, eftersom vi vet hur lång tid respektive rutt tar.
I stället ägnar vi oss åt mental  verksamhet av det mer subtila slaget.
Maken brukar räkna bilar utmed en tråkig genomfartsled som vi ofta tvingas passera. Eftersom han vet exakt hur lång sträckan är och med vilken hastighet vi går  kan han räkna ut ut hur många bilar som i genomsnitt passerat per sekund eller minut.
Användbar kunskap om man har planer på att köpa hus utmed denna väg. Vilket vi alltså inte har.
Själv räknar jag så här års tofsar. Av någon anledning är nämligen den uppgraderade toppluvan med en färgad äkta minktofs på skulten á cirka 800 kr  fortfarande väldigt populär. När toppluvan lanserades förra vintern åsamkade den en indignerad  proteststorm i  den  militanta grenen av djurens vänner, men sånt rycker man tydligen på axlarna åt i denna trakt. Senast räknade jag till 11 tofsar.
Var det någon som sa att livet som senior inte kan ha särskilt mycket intressant att bjuda på?
Nä, jag tänkte väl det.