torsdag 23 februari 2012

En trappa att drömma om



Innanför ytterdörren väntar en ung man med sedvanlig  back slic, svart kavaj, Bossjeans  och en bunt med påkostade broschyrer. Hallgolvet är fullt med blöta ytterskor- jaha, inga blå plastskydd för skorna, då blir det till att i förnedring hasa runt i strumplästen, konstaterar vi tyst  medan vi  hälsas välkomna med ett charmskoleinövat leende.

Det således dags för ännu en husesyn, ett trevligt nöje som förenas med  nyttan av att hålla sig á jour med  fastighetsutvecklingen, pris- och inredningsmässigt. Denna gång ett totalrenoverat, arkitektritat objekt på drygt 300 kvadrat  i bästa läge, till ett utropspris som ligger något över vad vår intjänade ATP-poäng mäktar med.

Men till skillnad från våra många medspanare, barnfamiljer i den ironiska generationen med åtföljande ätteläggar, har vi inte heller samma behov av dubbla induktionshällar där alla knappar ersatts med en liten magnetisk trissa.  Eller dubbla vinkylar, ångugn, polerade betonggolv med värme, walking closet, master bedroom,  indiskt skiffer i bad-och toalettutrymmen, en med inbyggd bastu.

Men det är klart. En sån där italiensk trappa, helt i glas, det vore häftigt. Jag kan lätt föreställa mig de tappade hakorna på besök i vårt lilla hus. Fast å andra sidan. Vi veteraner bör nog tänka lite mer profylaxtiskt. Hur  fasen får man upp rollatorn i en sån där

Att två storögda seniorer skulle vara seriösa spekulanter på detta futuristiska luftslott tvivlar nog den unge fastighetsmäklaren på, dummare är han inte. Alltså har vi en cover up inför visningens avslutande moment där det något skepiskt frågas om vi är intresserade:
Vi letar bostad åt våra barn i utlandet.
Om han sväljer denna förklaring?
Vet ej.
Men hem går vi med ännu ett trevligt prospekt att stoppa in i pärmen Hus.
Vem, som sagt, var det som sa att livet som pensionär inte har särskilt mycket intressant att bjuda på?

onsdag 15 februari 2012

Tofsspotting



En halvtimmes promenad tre gånger i veckan halverar risken att drabbas av alzheimers, säger vetenskapen.
Men om man går 1 timme, försvinner risken helt och hållet då? Och utökar man antalet dagar till det dubbla, hur påverkar det  knoppen?
Ja, såna där funderingar dyker upp under de motionsvandringar som vi seniorer kan unna oss så fort vädret tillåter. För när vi är i farten är det inget stilla strosande som kännetecknar de småbarnsfamiljer med barnvagnar som gör oss sällskap under helgerna. Här gås det med raska steg i kängor med dubbar eller anatomiska walkinghoes, beroende på underlag och årstid, utan  snack om jobbet, dagis eller annan adiafora som vi tack och lov lämnat bakom oss.
Över huvudtaget håller vi igen på onödigt prat. Utsikten har vi sett förr eftersom promenerandet tenderar att gå i samma slingor - praktiskt, eftersom vi vet hur lång tid respektive rutt tar.
I stället ägnar vi oss åt mental  verksamhet av det mer subtila slaget.
Maken brukar räkna bilar utmed en tråkig genomfartsled som vi ofta tvingas passera. Eftersom han vet exakt hur lång sträckan är och med vilken hastighet vi går  kan han räkna ut ut hur många bilar som i genomsnitt passerat per sekund eller minut.
Användbar kunskap om man har planer på att köpa hus utmed denna väg. Vilket vi alltså inte har.
Själv räknar jag så här års tofsar. Av någon anledning är nämligen den uppgraderade toppluvan med en färgad äkta minktofs på skulten á cirka 800 kr  fortfarande väldigt populär. När toppluvan lanserades förra vintern åsamkade den en indignerad  proteststorm i  den  militanta grenen av djurens vänner, men sånt rycker man tydligen på axlarna åt i denna trakt. Senast räknade jag till 11 tofsar.
Var det någon som sa att livet som senior inte kan ha särskilt mycket intressant att bjuda på?
Nä, jag tänkte väl det.

onsdag 8 februari 2012

Flytande party



För den hårt arbetade delen av Sveriges befolkning är de första månaderna på det nya året en enda lång uppförsbacke. Inte en ledig helg i sikte, bortsett från sportlovet som ju inte alla är förunnat att utnyttja. 

Vi  frilansande seniorer däremot  har inga som helst problem med att unna oss trevliga avbrott i de dagliga rutinerna. En alldeles vanlig torsdag kan vi till exempel, utan ett uns av dåligt samvete, bege oss ut på Ålandskryssning, denna gång med Östersjöns enda paradis, enligt reklamen.

Detta flytande Eden bjuder på konstgjorda palmer, spaanläggning, paraplydrinkar, wiskybar med vidhängande cigarrökrum (flitigt anlitat av de som föredrar smala vita dylika och inte vill gå ut på däck i bisterkylan) spelautomater, karaoke, diskotek och dans till svensktoppsorkester.

Det säger sig självt att med denna mix av förströelser är också publiken blandad. Från unga damer i svarta tajts och urringade glittertoppar till äldre herrar i vit uppknäppt skjorta, vilka har svårt att hålla fingrarna borta från de tidigare nämnda.

-Skönt att vi är är tillsammans, så man slipper de där gubbarna som slickar sig om munnen, suckar lättat en av de yngre damerna i vår grupp, van vid kryssningar.

Kvällens middag är bokad i den stora buffématsalen som lockar med medelhavstema och gratis alkoholhaltigt fluidum. Det blir en sittning i döda viners sällskap och en medioker gastronomisk upplevelse. Sen stängs dryckeskranarna av och personalen börja blinka med ljuset för att få ut oss i tid  inför nästa sittning.

Men vi har ändå trevligt, pendlande mellan engagerande samtalsämnen som digestionsbesvär, vilka signaler man ger om paraplyet i drinken är uppfällt eller nerfällt, avgrundsskillnaden mellan handskalade räkor och burkdito, viktväktarna kontra LCHF, nyttan av pilotter och varför man ska resa till Azorerna.  

Resten av aftonen ägnas åt seniorspotting över öl och annat läskande. Först de frimodiga karaokeartisterna, som ingår i ett av de obligatoriska konferensgängen. Därefter bussresenärerna från övriga delar av landet, vars högsta nöje tycks vara att parvis knuffas runt på dansgolvet till tonerna av det för kvällen anlitade wanna- be-Larsz Kristerz-bandet. Sen den supermusikaliska trion med sin manliga frontfigur som får vissa av oss att önska bort de senaste fyrtio åren. Sist en titt in på diskoteket- där vi  brutalt kastas tillbaka i realtid.

Lika bra det. Dags att krypa till kojs, bokstavligen för en gång skull.  Det tär på kroppen att partaja hela natten. Erkännes.

Påföljande dag, efter en frugal frukost och en stabbig lunch, där gårdagens potatis i återvinningens tecken nu presenteras som "rostad" eller "mosgratinerad" återstår bara en kompletteringsrunda i taxfreebutiken. 

Nä, vi förutseende seniorer faller inte för frestelsen att släpa hem kartongvis med gräsklipparöl genom fredagens rusningsträngsel (ölet är föresten billigare på en annan kryssningsbåt).  I stället baxar vi vår lätta dramaten genom köerna utan hets. 

Där gick det tåget- so what?  Det kommer ju ett till. Vi hinner nog hem ändå till Skavlan,  med god marginal. Och storhandel är inget  vi tack och lov behöver ägna kommande lördagsförmiddag åt. Veckan har så många andra dagar.





onsdag 1 februari 2012

Sov gott!




Det bleka morgonljuset sipprar in genom den tunna gardinen. Alltså är klockan runt åtta, för det är då solen behagar visa sig när vintersolståndet är passerat med någon månad. En hastig titt på klockan- oops! Nästan  tio. Nu igen!

Någon som känner igen sig? Jag skulle tro det. Att de allra flesta, oavsett ålder, sover längre på vintern är ju känt. Men det är nästan bara vi i seniorgänget som får njuta av detta naturliga tillstånd på vardagarna. Övriga tvingas ju upp av väckarklockan för att hinna till sina jobb så de kan försörja oss.( Ja, klocka och klocka föresten, nu mer kör väl de yngre med mobilen eller andra tekniska nymodigheter.)

Tyvärr finns det dock flera i min årskull som ännu inte förlikat sig med sitt lyckliga öde att få sova någon extra timme under den mörka årstiden. De fortsätter att ställa klockan på sju " för att inte hela dan ska gå". Måste vara något i den svenska bondesjälen som spökar. Sjusovare- upp och hoppa, inte ligga här och lata sig!

 Men himmel! Med högst ett åtagande per dag, mer tar vi med ålderns rätt inte på oss, räcker väl timmarna till ändå. Dessutom behöver vi ju inte krypa till kojs  förrän den sista filmen på tv är slut. Om vi känner för det, alltså.

Nu har jag emellertid nyligen läst i det f ö utmärkta magasinet Veteranen att den som sover mer än 7 timmar per natt riskerar att drabbas av hjärt-kärlsjukdomar. Det skulle således, enligt den åberopade amerikanska studien, vara lika farligt för hälsan som för den som sover färre timmar under denna gräns. Och sover man 9 timmar eller mer är risken en och en halv gång större.

Men ursäkta en luttrad medborgare och gammal journalist som under sin livstid  matas med än det ena än det andra larmet. En och en halv gång större än genomsnittet för den amerikanska befolkningen? Vad heter studien? Hur stor är den, dvs hur många personer ingår? Hur länge har den pågått. Åldrar, män, kvinnor? Och är den retrospektiv , dvs bygger på redan insamlat material, eller är den prospektiv, dvs insamlad på ny statistik som börjat  från noll?

Så länge dessa fakta inte framgår (och det gör det alltför sällan ) tänker jag sova lugnt och tryggt utan väckarklocka, tills kroppen säger ifrån, att nu är det väl ändå dags att kliva upp till ännu en härlig dag. Vi är alla skapta på olika vis ( och lycklig den som k a n sova)
.
Och när så vårdagjämningen är här brukar sömnbehovet avta med småfåglarnas envisa drillande utanför fönstret.

Då rättar det till sig, den naturliga vägen, så att säga.