Sanning och konsekvens

Hört talas om någon som har fem kök?

Nä, tänkte väl det.

Då får detta bli första gången. Ty hur bisarrt det än kan te sig är det alldeles sant: Det som en gång var ett vardagsrum utgör numer förvaring av diverse köksutensilier, porslin och glas. Den redan trånga  hallentrén har fått påfyllnad av en imposant kyl och frys. En hörna i nedre hallen, under en trappa, är vikt för s k tillagning av mat och i tvättstugan blandas rengöring av kläder och handdukar med disk och torkning efter lunch och middag. Praktiskt, eller hur?

Men det femte då, undrar ni?

Jo, där pågår stundtals högljudda aktiviteter som inte har så värst mycket gemensamt med vad som normalt förknippas med ett kök. Och som ni säkert förstått ( eller?)  är denna lokal själva boven i mitt splittrade hemliv.

Efter nära ett års finstilt tjatande om att det tjugo år gamla köket nog behöver en rejäl make- over är det dock bara att gilla läget. Flyta med. Tugga i sig ( just det, vad fasen äter man med en kokplatta och en mikro i kombination med en närmast manisk avsky för färdiglagad E-nummerspäckad industrisörja som barlast?).

För en gångs skull tänker jag däremot inte falla in i kören av "Ja, det vet man ju hur det är med hantverkare!"
Här är det rediga pojkar som punktligt dyker upp klockan sju på morgonen, beväpnade med cirkelsåg, hammare, kofot, skruvdragare och verktygsväskor med annan nödvändig rekvisita och teknik. Som snällt tar av och på sig ytterskorna varje gång det ska kånkas något gipsschabrak in i huset eller ska bäras ut några av de solkiga resterna av en  förgången tid - ni anar inte vad som kan dölja sig under en gammal läckande kyl eller bakom en väl använd spis. (Det är bara att blunda och skämmas.)  Dessutom arbetar de utan avbrott för tretimmarsluncher, "jo- jag -var -tvungen -att -hämta -lite -mer -verktyg -på -vägen". Liksom.

Det gör det i alla fall en aning lättare att stå ut med en sågklingas hjärskärande skri när den pressas genom hårt trä - garanterat den mest effektiva väckarklockan i världen. Och ibland är det riktigt mysigt att inta sin frugala frukost bland pappershögarna i arbetsrummet till det rytmiska dunket av ny läkt som spikas upp
i det blivande kökstaket. Eller eftermiddagskaffet, med det enda juliga huset förmår detta år, förnedrande köpepepparkakor - till den syrliga doften av Stockholmsvitt.

Klagar? Jag? Snart kommer ju elektrikern och det skall varda ljus för skumma ögon. Sen landar förhoppningsvis de nya snickerierna. Och  de nya vitvarorna. Och kaklet. Och  sen......

Tills dess vankar jag fram och tillbaka i mitt Pompeji av kartonger, täckplast och sågdamm och gör det enda rätta: sublimerar. Nä, det var kanske att ta i när det gäller ett så här materialistikt projekt.

 Men drömma om doften av en försenad ört- och brödfylld kalkon i den inbyggda ugnen någon gång i januari kan jag väl få göra. Eller?

Franska tanter

Det sägs att den svenska tanten som fenomen är utrotningshotad. Hon som står som symbol för det trygga, stilla livet, klädd i hatt, poplinrock, Systerskor och handväska, respekterad, med rätt att vara lite barsk.

Kan nog ligga något i det. Den nya generationen svenska "tanter" kommunicerar en annan mjukare livsstil. Hon, som utan särskilt dåligt samvete tar time out från barnbarnen och  far runt i världen i sportskor, skärmmössa , bekvämt skurna långbyxor och ryggsäck,  vetgirigt på jakt efter nya upplevelser och intryck. Men respekterad? Rätt att vara barsk? Knappast på det sätt som på den "riktiga" tantens tid.

I Frankrike däremot tycks den franska tanten leva i högönsklig välmåga. I varje fall i den lilla sydfranska staden Banyuls, där jag brukar hålla till. Där fullständigt vimlar det av äldre damer, vars attribut tydligt skvallrar om en tid som inte rusat fram riktigt lika fort som här i norr: Ankellånga vida kjolar, väl ingångna breda skor, med plats för hålfotsinlägg, sedesamma blusar över rediga koftor eller stickade västar.

Däremot är den stadiga handväskan oftast utbytt mot den sydeuropeiska flätade bastkorgen, i vilken dväljs råvaror till dagens lunch och middag och de obligatoriska baguetterna - att baka bröd är inget en fransk husmor, ung eller gammal,  behöver ägna tid åt i ett land där bagerierna ligger lika tätt som korvkioskerna här hemma.

Av stress märks ingenting. Tvärtom, de dagliga inhandlingsturerna går i maklig takt med långa trevliga pratpauser när någon bekant dyker upp på gatan.

I matbutikerna och i de öppna stånden på marknaden granskas och kläms det nogsamt bland grönsaker och frukt tills det perfekta exemplaret är hittat. Att välja osten för dagen ur det överdådiga utbudet tar också sin rundliga tid och slaktaren och fiskförsäljaren förhörs ingående vad som kan rekommenderas just denna dag.

Och när det så är dags att betala rotas det djupt och länge i väskan under livligt samtal med kassörskan tills plånboken äntligen har kommit fram och den exakta summan kan räknas upp i sedlar och småmynt.

 Ja, det vill säga, om damen inte föredrar att betala med check, vilket inte alls är ovanligt, trots att Frankrike var långt före oss att använda plastkort i tid och otid. Då gäller det för den växande kön bakom vår dam att tänka på något annat en stund.  Först ska läsglasögonen fram, så bläddras det i checkblocket och under artigt konverserande med kassörskan ifylls så respektive kolumn med sirlig fransk handstil. "Cést quel jour ajourd`hui, Madame?" "Mais, oui, Madame!" "Bien sûr, Madame!" "Merci, Madame!" "Bonne journee, Madame!" "Au revoir!"

Har nu irritationen stegrat sig bland de som väntat på sin tur?
Nejdå. I varje fall syns inga sura miner eller otåliga gester, som så ofta i kalla Sverige, när det inte går tillräckligt snabbt. Och råkar vår dam komma i vägen för en inpasserande yngre kund får hon genast ett "Pardon, Madame", inte ett  nedlåtande "Seereförkärring" i örat.

 Sensmoral: Pensionera er i Frankrike. Eller, föresten. Inför det obligatoriska ämnet i skolan : HSR, hyfs, stil och respekt för alla generationer. Alternativt: Ge oss alla, nu levande och kommande, åter rätten att fokusera på en sak i sänder. Amen.

Rapport från köksregionerna 1

Som möjligen framgår av min bloggrubrik uppfylls en stor del av mitt vakna liv av att tänka på och laga mat.
Somliga skulle säkert kalla det för mani, andra för passion. Själv anser jag det vara ett fullständigt naturligt tillstånd. För att inte säga livsbefrämjande. Den dag jag tappar lusten till bordets njutningar är det riktigt illa ställt, mina vänner.
Men eftersom detta forum inte ska belastas med mina sybaritiska böjelser så får det räcka med ovanstånde bild på en läcker skaldjursplatå, konterfejad och med välbehag inmundigad  i Frankrike, medan jag en aning motvilligt övergår till dagens i och för sig näraliggande ämne: Köksrenovering.
Efter att ha studerat kökskulturen vid ett flertal hus- och lägenhetsvisningar ( en annan liten veteranhobby) har jag insett att vårt 20 år gamla kök kanske inte är det mest optimala.
Förutom att frysen isar igen, att dörren till kylen inte går att stänga helt, att många indikationslampor inte fungerar, att en av fyra värmeplattor på spisen löper amok samt att den sk fläkten har en ljudnivå som påminner om motorsåg, har två svagsinta lampor och suger stekos som en dammsugare från 50-talet, så är själva omgivningen eoner från vad som betraktas som självklarheter i dag.
När såg ni ett korkoplastgolv senast? Eller vita laminatbänkskivor? Lysrörsbelysning? Vitt standardkakel, 20 x 20?
Chict nittital är väl vad en utomstående möjligen skulle beskriva det, utan att vara alltför oartig.
Maken däremot har en helt annan syn på sakernas tillstånd. Bortsett från att han vidgår att vissa funktioner börjar åldras anser han att köket i "princip är både praktiskt och outslitligt". Varför investera i något som, krasst räknat, förmodligen inte hinner betala sig innan nästa kökstrend står för dörren. (Den ännu mer nihilistiskt lagde kan byta ut kökstrend mot att liemannen står vid dörren).
Själv är jag som bekant av uppfattningen att allt som är roligt inte ska sparas i ladorna.
Och se, droppen urholkar stenen. Genom att dagligen förstucket påpeka den ena skavanken efter den andra ska nu köket äntligen få sin välbehövliga och senioranpassade make over: Inbyggd ugn i antiryggskottsläge, halkfritt klinkergolv, lättöppnade rullådor, induktion så att brandkåren slipper rycka ut när man glömt en kokande kastrull på spisen samt armatur anpassad efter de mest finstilta recepten i kokböckerna.
Ja, man måste ju gardera sig, sa flickan, gömde pepparsprejen i behån.
Nåväl, vi är inte riktigt framme än. En viss oenighet råder fortfarande om designen på köksluckorna. Synliga handtag eller infasade, som jag vill.  Och jag hävdar med en åsnas envishet att det ska vara en stor djup diskho, med plats att gömma bakplåtar och annat skrymmande om man inte vill sitta och titta på disken under middagen.
 Men skidt da, som man säger i vår kära grannland, (icke att förväxla med det numera frekvent förekommande da shit)  Det löser sig, när maken får räkna på vad de tjusiga handtagen kostar. Och jag kan tänka mig att backa på var kylen ska stå för att slippa de urfåninga dubbelhoarna- troligen utformade av en manlig designer som tror att en diskmaskin löser allt.
Fortsättning följer.

På banan- eller inte?

Cykeln är en av det urbana livets viktigaste nycklar till bättre miljö, bättre framkomlighet och bättre hälsa.
Alltså cyklar vi. Eller hur?
Men om man nu inte tycker att det är så kul att vingla fram på den vanliga tvåhjulingen,  på grund av balanssvårigheter eller andra naturliga tillkortakommanden som till exempel stigande ålder, men ändå till vill fortsätta att cykla, vad gör man då? Ja, man kan ju kanske införskaffa ovanstående förvuxna stadiga trehjuling, lätt att kliva av och på och med  plats för ICA-kassen och påsarna från apoteket där bak.

 Eller snarare, man BÖR nog införskaffa den om man inte vill bidra till att Stockholm inom en nära framtid  klappar ihop i en trafikinfarkt enligt trafikforskarnas rådande scenario. Varken kringfartsleder, höjda trängselavgifter och dyrare parkering räcker för att få stopp på den ohejdade bilismen. Förutom att resa kollektivt ska vi således cykla, cykla cykla.

Om detta har vi matats med i stort uppslagna  artiklar och speciellt  nu på senare tid, då redaktionerna gör den vanliga kopplingen vår = cykel. Senaste tillskottet var nyligen en 12-sidig annonsbilaga från Naturskyddsföreningen där en värdig representant för det ansvarstagande cyklande folket berättar hur "underbart det är att uppleva årstidsväxlingarna i Stockholm" när hon varje dag tar cykeln från sin bostad på Södermalm till arbetsplatsen på Gärdet.

Men inte bara det: Hon gör det av idealistiska skäl, säger hon och ler stort under sin keps." Det är inte hållbart att fortsätta leva som vi gör nu med våra transportmönster..."

Våra transportmönster? I verklighetens Stockholm bor de flesta inte priviligerat inom tullarna utan är utkastade långt ute i spenaten. Jobben finns ofta  på andra sidan stan. Bussar och tunnelbanor är överbefolkade och tvärförbindelserna på sina håll urusla.

Det kan man lösa politiskt, invänder vän av ordning. Okej,  men som alla vet är infrastrukturinsatser både kostsamma och tar tid att genomföra, inte minst alla förarbeten som t ex miljöprövningar (sic!) Och tillåt mig tvivla på att den som bor ute på Värmdö eller motsvarande antal mil från sin arbetplats i stan väljer cykeln i första hand, hur många cykelbanor man än bygger.

Och så har vi det här med vädret. För att underlätta för att alla ska ta cykeln även under de 5 månader vi har vinter borde väl också samtliga cykelvägar/banor antingen byggas in i värmande tunnlar eller åtminstone utrustas med underliggande värmeslingor. Skulle inte förvåna mig om det blir nästa krav från cykelfolket.

Ytterligare en aspekt är många cyklisters trafikmoral. Eller snarare avsaknad av sådan. Mellan den sorglöst trampande strömmen av 30-40-åriga  innerstadsboende kulturskribenter i cheapmonday-jeans,   IT-konsulter i svart Bosskavaj och backslic á la cycle-chic rörelsen och en och annan hjälmförsedd byråkrat med byxclips, pågår ett ständigt rallycross av testosteronstinna yngre män iförda austronautliknande munderingar på specialutrustade vehicler.
Stannar de någon gång för rött så knuffar de sig alltid fram till pool position.

Inte undra på att många, inkluderad undertecknad,  icke lika dödsföraktande medborgare, inte vågar ge sig ut på cykel i trafiken. Inte ens med stödhjul.

 Dessutom vore det direkt pinsamt att veva runt på en trehjuling som vuxen, såvida man inte är handikappad enligt en mig viss närstående kommentator."Har man en gång lärt sig cykla, så cyklar man på två hjul tills man faller omkull". Jaha.

Så det blir nog ingen trehjuling- och inget cyklande, hur politiskt inkorrekt det än må vara.
Och föresten är cykeln ganska dyr.
.







.

Betydelsen av ett x

I vinter har jag för första gången haft påhälsning vid fågelmatningen av denna  lilla sötnos. Varför han blev kvar i kalla Norden och inte stack iväg med kompisarna till England kan kanske ha att göra med att vintern var kort och inte lika påfrestande som förra året. 

Han renderade dock inget kryss, eftersom det redan sitter sedan flera år tillbaka, Det gjorde däremot svartmesen och nu är jag uppe i 105. Inte så illa för en vardagsskådare, men tyvärr långt i från den magiska 300-gränsen. 

Och så länge jag inte kommer mig för att uppsöka fågelfantasternas favorittillhåll lär kryssandet framgent gå trögt. Det mesta är avbetat i den trakt där jag brukar spana. "Nu fattas bara gluttsnäppan" brukar maken med illa dold ironi kommentera min faibless för att skåda pippi.

Det är däremot intet mot de häcklande kommentarer, utdelade med en blandning av frustande skratt och himlande med ögonen som en likasinnad kamrat får stå ut med när hon tar fram handkikaren. Brutal humor kallas det visst.  

Men han kommer aldrig att vinna matchen. Tvärtom sporrar det min kamrat att bli ännu mer dedicerad och att fara hit och dit för att bredda sitt kunnande. Redan nu är hon involverad i fågelmärkning och djupt engagerad i internationella nätverk för att rädda utrotningshotande fågelarter. Alltså långt över min amatörnivå. 

Men oaktat detta:  Att kika på fåglar, denna skapelsens krona som orättvist förlänats med förmågan att kunna flyga, är inte mer befängt än att skåda svettiga ishockeyspelare som slåss på isen, eller animerade figurer som skjuter ned varandra i dessa otaliga dataspel. Dessutom är det  både ett generations- och genusöverskridande intresse. 

Men det är klart, fortfarande är merparten av de verkliga nördarna i ornitologvärlden män. Som inom en kvart efter ett larm om upptäckten av ett sällsynt ännu okryssat bevingat species utan tvekan kastar sig in i bilen och  sträckkör genom halva Sverige. Värstingen har just nu 450 kryss sedan han blev först med att x.a en bruntrast, med ett koppel av konkurrenter i bakhasorna  på 449.

Ibland undrar man om det handlar mer om tävling än en naturupplevelse... 

Nä, då tar jag det lite lugnare och gläds tills vidare åt nybörjarkryssen blåmesar, talgoxar, pilfinkar och grönfinkar utanför köksfönstret - och den lilla ensamma rödhakens sturska struttande bland nedfallna frön på marken.

Eller varför inte ge sig ner till vattnet för att mata  gräsänderna och sothönorna? För det är väl  sånt vi seniorer  förväntas hålla på med. Enligt vissa yngre herrar.

När man är en glad pensionär

The Golden Years.

Ni har säkert hört uttrycket. Och jag gissar att de flesta förknippar det med  tillvaron från 60+ och framåt, då man utan större förpliktelser och utan dåligt samvete kan låta sig försörjas av den ännu hårt arbetande delen av befolkningen.


Själv associerar jag till en låt av David Bowie, som antagligen har att göra med att jag gärna förtränger det faktum att jag numera tillhör gänget i de gyllene åren. 

Och eftersom jag som gammal journalist gärna letar efter konspirationer blir min nästa tanke: Kan denna slogan vara en eufemism som någon s k expert på positivt tänkande lyckats kränga ut i en bästsäljande handbok om " så gör du för att slippa tänka på döden"?

Eller är uttrycket skapat av lobbygrupper för konsumtionsindustrin som vill få oss att spendera våra sista slantar på "allt som gör livet glatt"?

Eller är det månne försäkringsbolagen som vill spruta lite rosa dimridåer över hur lite det blev i pensionskuvertet när alla avgifter är avräknade?

Men okej, nu ska jag ska inte vara sån. Det kan trots allt ligga något i den glänsande beskrivningen, förutsatt det mest fundamentala, hälsan.

Den växande skara veteraner som ingår i mitt kontaktnät verkar i alla fall vara tillfreds med sakernas tillstånd, (även om en del fuskar och kliver på jobbtåget kortare sträckor då och då). Och det som nästan alla upplever som just guld är att fritt få disponera sina dagar (nåja, barnbarnen ska ju ha sin beskärda del).

Sen beror det ju lite på varierande ekonomiska resurser vilka prioriteringar man kan kosta på sig. Men eftersom många av oss 40-talister haft turen att att växa upp i en tid med gott om jobb och delvis har fötterna kvar i det gamla ATP-systemet går det knappast någon nöd på fläskberget.

Samtidigt bär vi med oss en reminiscens från tidigare generationers stränga moral, personifierade i Lyckoslantens sedelärande serie om den dygdiga Spara och hennes karaktärslösa syster Slösa.

Alltså kommer vi ibland i beråd. Ska jag verkligen bränna mina pengar på världsliga ting som fiskmassage av fötterna, en IPad, koftan från Saint James, lunch på Monrads och/eller tvål från Molton Brown och riskera att som Slösa få tandvärk, reumatism, bli skallig och inga julklappar av tomten?

Ja, det ska jag. För i nedanstående situation vill jag inte hamna.

Du människa som duktigt spar

av livets överflöd

får ganska mycket roligt kvar

den dag när du är död

(Mats Holmberg)

Grått är flott

Vilken härlig metafor!: "När skådisarna tittar ut över salongen bakom ridån ser de tusen små gråa huvuden. Bomullsfältet är här igen!"

Det är den kära gamla (nåja) kollegan K som gör denna träffande liknelse. K tillhör nämligen  bomullsvipporna, dvs de som brukar kallas kulturtanter. De som konsumerar teater, konserter, konstutställningar, filmer och böcker med samma glupande aptit som en äkta gourmand.

Märkligt nog vilar ett litet löjets skimmer över dessa trogna bärare av ett levande kulturliv. How come?

Kan det ha att göra med att kultursidorna i media befolkas av en självspeglande manlig elit och/eller yngre genusfixerade kvinnor vars politiska uppsåt inte alltid rimmar med bomullsfältets?

Nej, så svartvitt är det inte, även om ett uns av grå sanning skymtar i marginalen. Seniorer, och främst då på spinnsidan, anses ju allmänt ha relativt en  försumbar röst i samhällsdebatten och blir därmed betraktade med ironiska glasögon av de som i kraft av sin ålder (sic!) vet bäst.

Men eftersom dessa dedicerade damer i sina bästa är är utrustade med en genom erfarenhet milt överseende attityd, parad med en portion humor tror jag inte att de bryr sig. Dessutom har de ett socialt omväxlande liv med många intryck, vilket ju är bra för hälsan.

Själv önskar jag ibland att jag kunde vara lika aktiv som kulturtanterna. Men när lättjan sätter in sin stöt står jag inte emot. Att avbryta en härlig kaffestund i vårsolen för en konstutställning inomhus eller att sätta sig på tåget eller bussen en iskall  kväll när det vankas brittisk teveserie i soffan - då blir protesterna inombords alltför högljudda.

Men  att undvika stress är ju en annan hälsofaktor. Tillika att idka kultur i en annan av ordets synonymer.

Och föresten så har jag inte rätt hårfärg för att smälta in i bomullsfältet.

På längden och tvären

Om någon skulle fråga mig om jag har någon idol , ett ord som egentligen hör hemma i en barnslig värld utanför vår, skulle jag möjligen svara: HCN.

Nej, det är inte en artist i vanlig mening. Denne man, för det är ett hankön, varken sjunger, spelar, målar eller skriver (nåja,tre böcker han han släppt). I viss mån skulle man snarare kunna kalla honom skulptör.

Har det möjligen gått upp ett ljus? Om inte, kolla bilden ovan. Det är typ ett sådant han arbetar med. Och när övriga nycklar är på plats går larmet bland oss fans, precis som ornitologerna brukar anropa varandra då det vankas ett nytt kryss(sic!)

Nu kan jag väl inte vara tydligare. Okej, en ledtråd till:  Något som har att göra med VR och LR.
Jag visste väl att ni skulle klura ut det! De flesta av er seniorer och andra med gott om tid är ju inte helt ordblinda. Märkligt vore det väl annars, med tanke på hur många i vår generation som motionerar  sina hjärnor på detta sätt.

HCN tillhör således toppskiktet i denna sportgren. Han är svår, ibland outgrundlig, har en faibless för gamla ord men får oss att känna oss oerhört intelligenta när gåtorna är lösta, respektive som jubelidioter.

Men det finns fler favoriter. Och hatobjekt. Om detta vittnas dagligen på det nätforum som förenar många av oss entusiaster. Ibland kokar känslorna över och då uppstår animerade diskussioner, men för det mesta präglas samvaron av tacksamhet och en  väluppfostrat artig ton.

Och medan ni funderar på några exempel  på nyttig excersis för minnet så vidarebefordrar jag nedanstående  länk, där man gratis, utan att köpa tidningen eller betala en årsavgift, kan plocka ut de bästa korsorden ur DN och SvD.

Tar sig inte vidare utan ledarhjälp.
Däng från ett statligt verk.
Dojans.
Akterarbete. 
Funtrit.
Kan ses i spegelskrift.


http://www.habokommun.se/sv/Fritid--kultur/Habo-bibliotek/Library-Press-Display/ 

En trappa att drömma om

Innanför ytterdörren väntar en ung man med sedvanlig  back slic, svart kavaj, Bossjeans  och en bunt med påkostade broschyrer. Hallgolvet är fullt med blöta ytterskor- jaha, inga blå plastskydd för skorna, då blir det till att i förnedring hasa runt i strumplästen, konstaterar vi tyst  medan vi  hälsas välkomna med ett charmskoleinövat leende.

Det således dags för ännu en husesyn, ett trevligt nöje som förenas med  nyttan av att hålla sig á jour med  fastighetsutvecklingen, pris- och inredningsmässigt. Denna gång ett totalrenoverat, arkitektritat objekt på drygt 300 kvadrat  i bästa läge, till ett utropspris som ligger något över vad vår intjänade ATP-poäng mäktar med.

Men till skillnad från våra många medspanare, barnfamiljer i den ironiska generationen med åtföljande ätteläggar, har vi inte heller samma behov av dubbla induktionshällar där alla knappar ersatts med en liten magnetisk trissa.  Eller dubbla vinkylar, ångugn, polerade betonggolv med värme, walking closet, master bedroom,  indiskt skiffer i bad-och toalettutrymmen, en med inbyggd bastu.

Men det är klart. En sån där italiensk trappa, helt i glas, det vore häftigt. Jag kan lätt föreställa mig de tappade hakorna på besök i vårt lilla hus. Fast å andra sidan. Vi veteraner bör nog tänka lite mer profylaxtiskt. Hur  fasen får man upp rollatorn i en sån där

Att två storögda seniorer skulle vara seriösa spekulanter på detta futuristiska luftslott tvivlar nog den unge fastighetsmäklaren på, dummare är han inte. Alltså har vi en cover up inför visningens avslutande moment där det något skepiskt frågas om vi är intresserade:
Vi letar bostad åt våra barn i utlandet.
Om han sväljer denna förklaring?
Vet ej.
Men hem går vi med ännu ett trevligt prospekt att stoppa in i pärmen Hus.
Vem, som sagt, var det som sa att livet som pensionär inte har särskilt mycket intressant att bjuda på?

Tofsspotting

En halvtimmes promenad tre gånger i veckan halverar risken att drabbas av alzheimers, säger vetenskapen.
Men om man går 1 timme, försvinner risken helt och hållet då? Och utökar man antalet dagar till det dubbla, hur påverkar det  knoppen?
Ja, såna där funderingar dyker upp under de motionsvandringar som vi seniorer kan unna oss så fort vädret tillåter. För när vi är i farten är det inget stilla strosande som kännetecknar de småbarnsfamiljer med barnvagnar som gör oss sällskap under helgerna. Här gås det med raska steg i kängor med dubbar eller anatomiska walkinghoes, beroende på underlag och årstid, utan  snack om jobbet, dagis eller annan adiafora som vi tack och lov lämnat bakom oss.
Över huvudtaget håller vi igen på onödigt prat. Utsikten har vi sett förr eftersom promenerandet tenderar att gå i samma slingor - praktiskt, eftersom vi vet hur lång tid respektive rutt tar.
I stället ägnar vi oss åt mental  verksamhet av det mer subtila slaget.
Maken brukar räkna bilar utmed en tråkig genomfartsled som vi ofta tvingas passera. Eftersom han vet exakt hur lång sträckan är och med vilken hastighet vi går  kan han räkna ut ut hur många bilar som i genomsnitt passerat per sekund eller minut.
Användbar kunskap om man har planer på att köpa hus utmed denna väg. Vilket vi alltså inte har.
Själv räknar jag så här års tofsar. Av någon anledning är nämligen den uppgraderade toppluvan med en färgad äkta minktofs på skulten á cirka 800 kr  fortfarande väldigt populär. När toppluvan lanserades förra vintern åsamkade den en indignerad  proteststorm i  den  militanta grenen av djurens vänner, men sånt rycker man tydligen på axlarna åt i denna trakt. Senast räknade jag till 11 tofsar.
Var det någon som sa att livet som senior inte kan ha särskilt mycket intressant att bjuda på?
Nä, jag tänkte väl det.

Flytande party

För den hårt arbetade delen av Sveriges befolkning är de första månaderna på det nya året en enda lång uppförsbacke. Inte en ledig helg i sikte, bortsett från sportlovet som ju inte alla är förunnat att utnyttja. 

Vi  frilansande seniorer däremot  har inga som helst problem med att unna oss trevliga avbrott i de dagliga rutinerna. En alldeles vanlig torsdag kan vi till exempel, utan ett uns av dåligt samvete, bege oss ut på Ålandskryssning, denna gång med Östersjöns enda paradis, enligt reklamen.

Detta flytande Eden bjuder på konstgjorda palmer, spaanläggning, paraplydrinkar, wiskybar med vidhängande cigarrökrum (flitigt anlitat av de som föredrar smala vita dylika och inte vill gå ut på däck i bisterkylan) spelautomater, karaoke, diskotek och dans till svensktoppsorkester.

Det säger sig självt att med denna mix av förströelser är också publiken blandad. Från unga damer i svarta tajts och urringade glittertoppar till äldre herrar i vit uppknäppt skjorta, vilka har svårt att hålla fingrarna borta från de tidigare nämnda.

-Skönt att vi är är tillsammans, så man slipper de där gubbarna som slickar sig om munnen, suckar lättat en av de yngre damerna i vår grupp, van vid kryssningar.

Kvällens middag är bokad i den stora buffématsalen som lockar med medelhavstema och gratis alkoholhaltigt fluidum. Det blir en sittning i döda viners sällskap och en medioker gastronomisk upplevelse. Sen stängs dryckeskranarna av och personalen börja blinka med ljuset för att få ut oss i tid  inför nästa sittning.

Men vi har ändå trevligt, pendlande mellan engagerande samtalsämnen som digestionsbesvär, vilka signaler man ger om paraplyet i drinken är uppfällt eller nerfällt, avgrundsskillnaden mellan handskalade räkor och burkdito, viktväktarna kontra LCHF, nyttan av pilotter och varför man ska resa till Azorerna.  

Resten av aftonen ägnas åt seniorspotting över öl och annat läskande. Först de frimodiga karaokeartisterna, som ingår i ett av de obligatoriska konferensgängen. Därefter bussresenärerna från övriga delar av landet, vars högsta nöje tycks vara att parvis knuffas runt på dansgolvet till tonerna av det för kvällen anlitade wanna- be-Larsz Kristerz-bandet. Sen den supermusikaliska trion med sin manliga frontfigur som får vissa av oss att önska bort de senaste fyrtio åren. Sist en titt in på diskoteket- där vi  brutalt kastas tillbaka i realtid.

Lika bra det. Dags att krypa till kojs, bokstavligen för en gång skull.  Det tär på kroppen att partaja hela natten. Erkännes.

Påföljande dag, efter en frugal frukost och en stabbig lunch, där gårdagens potatis i återvinningens tecken nu presenteras som "rostad" eller "mosgratinerad" återstår bara en kompletteringsrunda i taxfreebutiken. 

Nä, vi förutseende seniorer faller inte för frestelsen att släpa hem kartongvis med gräsklipparöl genom fredagens rusningsträngsel (ölet är föresten billigare på en annan kryssningsbåt).  I stället baxar vi vår lätta dramaten genom köerna utan hets. 

Där gick det tåget- so what?  Det kommer ju ett till. Vi hinner nog hem ändå till Skavlan,  med god marginal. Och storhandel är inget  vi tack och lov behöver ägna kommande lördagsförmiddag åt. Veckan har så många andra dagar.

Sov gott!

Det bleka morgonljuset sipprar in genom den tunna gardinen. Alltså är klockan runt åtta, för det är då solen behagar visa sig när vintersolståndet är passerat med någon månad. En hastig titt på klockan- oops! Nästan  tio. Nu igen!

Någon som känner igen sig? Jag skulle tro det. Att de allra flesta, oavsett ålder, sover längre på vintern är ju känt. Men det är nästan bara vi i seniorgänget som får njuta av detta naturliga tillstånd på vardagarna. Övriga tvingas ju upp av väckarklockan för att hinna till sina jobb så de kan försörja oss.( Ja, klocka och klocka föresten, nu mer kör väl de yngre med mobilen eller andra tekniska nymodigheter.)

Tyvärr finns det dock flera i min årskull som ännu inte förlikat sig med sitt lyckliga öde att få sova någon extra timme under den mörka årstiden. De fortsätter att ställa klockan på sju " för att inte hela dan ska gå". Måste vara något i den svenska bondesjälen som spökar. Sjusovare- upp och hoppa, inte ligga här och lata sig!

 Men himmel! Med högst ett åtagande per dag, mer tar vi med ålderns rätt inte på oss, räcker väl timmarna till ändå. Dessutom behöver vi ju inte krypa till kojs  förrän den sista filmen på tv är slut. Om vi känner för det, alltså.

Nu har jag emellertid nyligen läst i det f ö utmärkta magasinet Veteranen att den som sover mer än 7 timmar per natt riskerar att drabbas av hjärt-kärlsjukdomar. Det skulle således, enligt den åberopade amerikanska studien, vara lika farligt för hälsan som för den som sover färre timmar under denna gräns. Och sover man 9 timmar eller mer är risken en och en halv gång större.

Men ursäkta en luttrad medborgare och gammal journalist som under sin livstid  matas med än det ena än det andra larmet. En och en halv gång större än genomsnittet för den amerikanska befolkningen? Vad heter studien? Hur stor är den, dvs hur många personer ingår? Hur länge har den pågått. Åldrar, män, kvinnor? Och är den retrospektiv , dvs bygger på redan insamlat material, eller är den prospektiv, dvs insamlad på ny statistik som börjat  från noll?

Så länge dessa fakta inte framgår (och det gör det alltför sällan ) tänker jag sova lugnt och tryggt utan väckarklocka, tills kroppen säger ifrån, att nu är det väl ändå dags att kliva upp till ännu en härlig dag. Vi är alla skapta på olika vis ( och lycklig den som k a n sova)
.
Och när så vårdagjämningen är här brukar sömnbehovet avta med småfåglarnas envisa drillande utanför fönstret.

Då rättar det till sig, den naturliga vägen, så att säga.

Tinnar och torn

Vernissage en mulen januaridag. Ett trevligt avbrott i den rutinmässiga lunk som ofta präglar tillvaron hos en senior med lyxigt gott om tid. Vi som tillhör fläskberget, den lata, välgödda 40-talsgenerationen, kan behöva lite kulturell stimulans då och då, för att skingra tankarna på hur bra eller dåligt vi placerade våra pensionspengar, hur magen fungerar, vart vi ska resa nästa gång och/eller om extrapriset på kalvfilé är värt omvägen till Täby Centrum.
Eller hur?
Så då ställer vi bilen, lämnar pälsen hemma och tar vår pensionärsremsa och tränger oss fram i tunnelbanan tillsammans med den stackars minoritet av Sveriges befolkning som jobbar hårt för att försörja oss. Kollektivtrafiken fungerar otroligt smidigt, konstaterar vi förnöjt, och inom en halvtimme är vi framme vid Galleri 125 kvadratmeter på Söder.
Här har gode vännen Datahasse (som fått sitt epitet eftersom han inte vet hur han kan komma in på sin egen hemsida) nu ställt ut sina fantasirika och oerhört dekorativa skulpturer i lera i hopp om en ny karriär efter intjänad pension.
-Han gör inget annat än håller på och knådar, konstaterar den luttrade hustrun, inte utan stolthet och bjuder på ett glas vitt som sig bör på vernissage.
Lokalen fylls snabbt med nära och bekanta, sorlet stiger och samtalsämnena växlar mellan den senaste middagen, arkitektens onda ben efter en isvurpa, blodsockernivåer, kommande resor, senaste barnbarnet,  äldsta dotterns 40-årskalas och hur mycket galleriet tar i procent på eventuella intäkter.
Stärkta i själen efter denna berikande kulturdusch  beger vi oss åter hemåt, i tid för att hinna med eftermiddagens Hasse Ekmanfilm på tv och det ännu inte helt lösta Dagens Bryderi i DN.

Men okej! Jag ska bli lite seriös i epilogen och hjälpa Datahasse ( och alla ni andra som är nyfikna på denne grymt begåvade konstnär) att komma in på hemsidan. Klicka bara på länken här:

www.hanskolb.se